lindta

Lördag 17e maj passerade (bf), jag hade lite fjantiga förvärkar som medförde att jag sov dåligt ett par nätter.

18 maj åkte jag in för en koll, trodde att vattnet gått men så var det inte. Jag fick ligga i ctg och det visade sig att jag var öppen 1½ cm. Barnmorskan på förlossningen trodde det skulle bli bebis på natten/morgonen och frågade om vi ville ha ett rum på patienthotellet, vilket vi avböjde, vi tyckte det skulle kännas skönt att få vara på hemmaplan..

Natten kom och gick, sov dåligt även denna natt och kände att jag ville ha en sovdos så jag skulle få sova ordentligt en natt så jag skulle orka med när det var dags att föda! Ringde förlossningen - denna gång för att höra om sovdosen. Jag pratade med en läkare som sa; självklart ska du få en sovdos, men kom in så får vi kolla så du inte ska föda istället! Det gjorde mig inte mindre nervös direkt!

Åkte återigen in till sunderbyn, fick åter ligga i ctg men det visade knappt nå sammandragningar. Åkte hem, lycklig i hågen med en påse piller.

Vilken natt jag fick av dem, det var gudomligt!!

Onsdagen 21 maj kom och jag tyckte att det var blött i de nedre regionerna och var nu säker på att det var vattnet som gått. Ringde förlossningen -igen, och dom tyckte jag skulle ta kontakt med spec.mödra här i Piteå för en koll. Sagt och gjort, jag fick komma in i princip direkt och där konstaterades det att det var vattenavgång, genom att lukta på bindan jag hade haft på mig! Usch, kändes jävligt mysko, men ack vilket luktsinne dom måste ha! Stackars barnmorskor!

Barnmorskan vi hade den dagen sa att hon inte trodde vi skulle återkomma dagen efter, men bokade för säkerhetsskull en tid till oss.

Vi kom på den, torsdag 22 maj, och även på fredagen. Dom trodde omöjligt att vi skulle dyka upp på fredagen, men det gjorde vi allt.

Vi insåg då att det var en envis liten buse som befann sig inom mig.

På fredagens kontroll ringdes det till sunderbyn och bokades tid för igångsättning följande dag, alltså lördagen den 24 maj. Men de fortsatte tro att vi inte skulle behöva bli igångsatt.

Tji fick dom allihopa!

Lördagmorgon kom, vi packade allt i bilen och begav oss återigen och för sista gången till sunderbyn.

Väl framme fick vi ett rum, blev kopplat till datorn och nål sattes in, fick byta kläder och sånt.

Strax efter kl 08.00 fick jag värkstimulerande dropp och ganska snabbt efter det började värkarna komma igång. Det satte sig i ryggen så jag varken kunde, stå, sitta eller ligga. Bm sänkte då dosen men det fortsatte. Fick då börja med lustgasen som jag inte tyckte hjälpte så mycket då.. Tillslut där vid 11-12 fick jag EDA. Från början hjälpte den inte alls, så dom trodde att narkosläkaren satt den fel, han kallades tillbaka och det konstaterades att den satt rätt, så dom skulle bara öka dosen, vilket gjorde att jag kom till himlen! Fast det är klart värkarna kändes ändå, åtminstone lite.

Förutom CTG (heter det så även när man ska förlösas?) så satte dom in elektroder på bejsan för att följa hjärtljuden och mäta sammandragningarna för det verkade tjorva det som satt på magen (men ont gjorde det där jäkla bandet).

Använde mig av lustgasen som var min bästa vän! Vilken fylla det vart! Stackars barnmorskor och undersköterskor och alla på förlossningen, vad dom ska få höra mycket skitsnack!

EDA:n hade tagit så pass 'bra' att jag knappt kände något och kunde därför sova från ungefär 14 till strax efter 17, med undantag för att Per påminde mig om att jag inte hade värkar i samband med att lustgasen åkte mot munnen. I sömnen tog jag lustgasen titt som tätt, knappt att jag visste om det. Tog den även fast jag inte kände några värkar, vilket Per flera gånger fick påminna mig om. Typiskt, jag som verkligen fastnade för lustgasen!!

Strax efter 17, efter att jag legat och småkrystat en stund, kom ett gäng barnmorskor, undersköterskor och läkare in. De tyckte att händelseförloppet var lite väl segdraget, så det beslutades om att de skulle använda sugklocka.

Den sattes på och så var det dags att krysta när nästa krystvärk kom. En barnmorska/undersköterska, eller vad det var, hängde på min mage medan läkaren skulle dra samtidigt som jag krystade. Några direkta krystvärkar kände jag inte av, men jag krystade när jag trodde att det kom en. Efter några krystningar kom vårat lilla barn äntligen ut!

De la vårt barn på min mage och jag hann knappt lägga handen på lillen innan en undersköterska utbrister; Navelsträngen är av!!

Det vart genast full rulle i rummet. Det började med att de var inne i samma rum som där jag låg och försökte hjälpa barnet på traven, sen far dom iväg till BarnIVA, och stackars Per som fick blöta ögon från det han kom fick det ännu jobbigare när dom drog iväg. Jag schasade iväg honom för det verkade som att personalen glömt bort honom, men när jag öppnade käften och sa att han måste följa med var dom så villiga att följa honom.

Hos mig stannade en barnmorska och började trixa med moderkakan, som ganska snabbt kom ut. Läkaren kom in efter en stund och meddelade att det var hyfsat bra med barnet men behövde lite hjälp på traven.

Först då fick jag veta att det var en son vi just hade fått! Lyckan var enorm, men samtidigt fanns rädslan där, eftersom att jag inte visste hur det låg till med honom. Efter en stund kommer Per in till mig och först då ser jag hur rödgråten han är och jag trodde det värsta hade hänt. Men jag fick höra att det var rätt så bra och det var den finaste lilla människa som vi precis hade fått. Jag ville att Per skulle gå tillbaka till vår lille son och finnas hos honom istället för hos mig, tyckte han behövde någon vid sin sida, och inte jag.

Jag vart i stort sett lämnad på rummet ca 1 timma innan det äntligen kom in någon från personalen som meddelade att jag skulle behöva sys, men eftersom att det satt så långt inne i slidväggen så skulle jag upp på operation.

Strax efter 19 rullades jag iväg på OP, och vaknade upp kring 21. Jag ville inget hellre än att åka till mina älsklingar - speciellt ville jag träffa våran nya lille familjemedlem. Tyvärr fick jag ligga kvar till strax efter 22 när äntligen Per och en från bb kom och hämtade mig. Det första jag frågade var självklart hur det var med vår lilleman. Han mådde bra efter omständigheterna, men var lite slö. Jag fick då veta att han behövde sond den första tiden också, innan amningen kom igång, eftersom att han var så tagen och inte hade samma ork som andra bebisar som föds 'normalt', så därför fick han hjälp med maten, Lillplutten.
Jag kördes direkt till BarnIVA där han låg och ÄNTLIGEN fick jag se och känna på våran son och ha honom liggandes på bröstet för första gången!! Det var helt fantastiskt!

Efter tolv tyckte personalen att vi behövde få sova, vilket vi inte alls höll med om, men insåg ganska snabbt att vi var rätt trötta och ville upp tidigt dagen efter för att tillbringa all vaken tid med vår guldklimp. Tyvärr fick vi ett rum på bb medan vår älskade skatt fick ligga inne på BIVA. Det var inte alls roligt att första natten som mamma och pappa, inte få dela den med vårt barn!

Dagen efter han kom, 25 maj, fick lilleman blod för att han var så tagen och så fick han även en antibiotikakur som han skulle ta i 10 dagar! Det var ju inte så vi trodde vi skulle få spendera våra första dagar tillsammans. Men tillslut vart det bestämt att han skulle få antibiotikakuren i 7 dagar och hade vi bott närmare Sunderbyn hade vi fått åka hem mellan doserna, men eftersom han skulle ha kuren 2 gånger per dag så skulle vi få varken sömn eller någon rutin om vi skulle åka hem mellan varje dos. Så vi fick ett rum på hotellet där vi fick tillbringa de sista dagarna. Trångt var bara förnamnet, vagnen fick stå i duschen för att man överhuvudtaget skulle ta sig någonstans.

Allt för vår älskade!

Tur att vi hade släkt och vänner som kom och hälsade på oss så dagarna gick lite snabbare, så vi hade annat att tänka på än den där hemska sjukhusmiljön.

Tummen ned för bb-personalen som jobbade då tyvärr. Jag var inskriven på bb, men vår son på BIVA, det är väl klart att jag försöker tillbringa så mycket vaken tid som möjligt där och inte i rummet på bb. Tycker då att i alla fall någon från personalen kunde komma och säga hej och presentera sig. Jag såg knappt skymten av dem, tråkigt nog. Jag kanske behövde prata med någon eller bara en värmande hand, men tyvärr.

Tur att personalen på BIVA var goa och presenterade sig direkt det var skiftbyte, och frågade hur det var. En enkel fråga kan göra så mycket.

Efter en vecka kom tillslut den dagen som alla ser fram emot, den dagen vi äntligen skulle få åka hem! Lördagen den 31 maj fick vi ta hem vårt älskade barn för första gången. Vilken enorm lycka!

Jag gick 1 vecka över tiden, inget jag tyckte var så farligt, när jag ändå mådde så pass bra som jag gjorde!

Efter en lång väntan....så föddes du äntligen lördagen den 24 maj 2008

3304gram och 50 cm lång och såklart världens finaste lilla pojke!

Tack till all berörd personal på förlossningen/BIVA!

                 Harry på bröstet för första riktiga gången, LYCKA!


                                      Harry dagen efter födseln


                                               Harry hos pappa


                                                Älskade barn


Kvällsmys med pappa

Och mamma som trodde jag hade blivit avskräckt att föda fler barn, men jag längtar till nästa gång och ser fram emot att föda fram ett nytt liv till världen! Det är det mest fantastiska man kan göra!